Small moments

Solen är tillbaka. Det tackar vi för. Tiden nu är så fin när dagarna får vara soliga och varma. I eftermiddags när jag klippte luktärter till en bukett dök båda ungdomarna upp i trädgården. Dottern för att fråga om jag kunde hämta henne från jobbet senare under kvällen, sonen för att berätta något från skolan. En högst vardaglig stund, men ändock inte. Flyktiga små ögonblick kan vara minst lika färgstarka och känslofulla att minnas som de stora. Dottern, som gick ut gymnasiet i våras, flyttar om några veckor till Australien för att jobba ett år och är i fasen att lämna boet, om än mamman här bakom tangenterna vill att det ska dröja ännu ett tag till. Man måste ju få en chans att vänja sig tycker jag. Så, just nu samlar jag på minnesögonblick från tiden som är nu. 

Innan hon springer till bussen ber jag henne hålla i sommarens största dahlia.

En riktigt maffig vit historia.

Sonen hade inte lika bråttom utan stannade tålmodigt till en stund för att hålla både i luktärterna

och stora dahlian White Perfection, så att mamman här kunde fota.

Kan berätta att han hjälper mig en hel del i trädgården och har mycket tankar och idéer när nya rabatter och annat görs. 

Kommer med feedback och tycker till och undrar. Vartenda en av dessa små pratstunder är kära minnesögonblick.

NU doftar det luktärter i hela köket.

Och det är ju en doft man blir helt salig över - eller hur!

Och så doftar det kladdkaka. Har varit sugen på kladdkaka ända sedan söndags då jag bakade ett par stycken till fikat på sista öppetdagen. Men dem var det strykande åtgång på  si, så av dem blev det inte en endaste liten smula över till en kladdkakesugen trädgårdsinnehavare. Torsdagskladdkaka på kvällskvisten alltså. Gott. Förvånade sonen där.  Bäst att göra lite kaffe nu bara så att man håller sig vaken tills det är dags att hämta den kvällsjobbande 'snart-åker-till-Australien-dottern'.  

Hoppas ni har fin september också!

/Charlotte